LÖNTAS LISTA: En tanke om varje position inför Awards-omröstningen

Förra säsongen fick jag som medlem av PHWA för första gången rösta på ett antal av de troféerna som delas ut efter säsongen. Det är ett väldigt svårt jobb och det går sällan att känna sig 100-procentigt nöjd med sina val, då lite skiljer spelarna åt och allt behöver vägas på nanogramsvågar.

För att bjuda in er i mina tankebanor så tänkte jag dela med mig av tio dilemman jag ställs inför. I dag tar vi på varje position i All Star-teamen, i morgon kollar vi på troféerna.

Innan vi börjar så ska jag förtydliga att vi varje år röstar fram en All Star-uppställning. Man namnger tre målvakter, sex backar, tre vänsterforwards, tre centrar och tre högerforwards. Så fastän vi till exempel inte röstar på Vezina måste vi ändå tänka till kring de bästa målvakterna också.

Här kommer ett dilemma per position.

Finländske målvaktslejonet Tuuka Rask är en av ligans bästa målvakter. Foto: Bildbyrån

Målvakt – hur ska man värdera arbetsbörda?

För utespelare så skiljer sig arbetsbörjan sällan så värst mycket och framför allt inte när det kommer till de bästa i världen. Det diffar väl på någon minut per match upp eller ner från 20 och 25 för forwards och backar, men de spelar alla matcher och ungefär lika mycket.

Med målvakter är det en helt annan femma.

Ta till exempel Connor Hellebuyck och Tuukka Rask, två starka kandidater till Vezina. Enligt Clearsightanalytics har Rask en bättre skillnad mellan faktiskt och förväntad räddningsprocent än Hellebuyck (1,8 mot 1,6) men eftersom att Hellebuyck har hela 15 starter fler har han en klart bättre total i antal förhindrade mål (baserat på skillnad mellan faktiskt och förväntad räddningsprocent, 25,20 mot 17,79 i det här fallet).

Jag lutar åt att premiera många spelade matcher då det så klart är svårt att hålla nivå över tid, ungefär som då jag förra veckan valde Jacob Markström framför Robin Lehner som bäste svenske målvakt.

Samtidigt är det ju inte direkt Rasks fel att han har en så pass bra backup i Jaroslav Halak och ett så bra lag framför sig att de kan kosta på sig att försöka låta sin förstamålvakt peaka i slutspelet.

Coloradobacken Cale Makar har slagit igenom den här säsongen. Foto: Bildbyrån

Back – Hur bra är valparna, egentligen?

Om Miro Heiskanen, Quinn Hughes och Cale Makar hade lirat fyra-fem år i ligan, hade vi pratat om dem på ett annat sätt då? Jag tror att det är möjligt, för det här spelare som gått rakt in i ligan och levererat absolut världsklass.

Det känns som att vi när det kommer till forwards har blivit bättre på att upptäcka exakt när de går över till att vara elit, vilket sker tidigt, men jag vet inte om vi är där med backar ännu.

Jag har inte spikat min topp sex än, men bli inte förvånade om åtminstone en av de här ynglingarna dyker upp.

Alexander Ovechkin vet var målet finns. Foto: Bildbyrån

Vänsterforward – Vad är mål värda?

Alexander Ovechkin vann tillsammans med David Pastrnak NHL:s målliga och en sådan prestation brukar generellt sett verkligen tala för att en spelare är den bästa på sin position.

Samtidigt så var han dock på futtiga 212:e plats i assistligan (delad med till exempel Sean Walker och Zack Kassian). Därför finns det fem vänsteryttrar som har fler poäng än hans 67 (om man räknar JT Miller, som står skriven som center men som garanterat kommer räknas som LW när röstningen genomförs).

Max Pacioretty är bara en poäng bakom honom och Teuvo Teräväinen fyra. Poäng är inte allt, men Ovechkin är inte direkt någon som gjort sig känd som en Selke-kandidat så i hans fall är hans värde till stor del bundet till hans produktion. 

Ska "Ovie" till exempel verkligen vara före en sådan som Jonathan Huberdeau som med stor marginal vann Floridas interna poängliga med 78 poäng, hela 16 pinnar före Aleksander Barkov –  och tillsammans med Draisaitl hade flest förstaassist (39) av alla i hela ligan? 

Eller JT Miller som vann Canucks interna poängliga framför Elias Pettersson och hade en av de bästa speldrivande effekterna av någon ytter i ligan?

Ovechkins enorma lyskraft gör att han känns given, men låter jag mig förblindas av hans stjärnstatus och sätter honom högre än han borde vara?

Leon Draisaitl - den tyska världsartisten. Foto: Bildbyrån

Center – Hur ska man tänka kring Draisaitls tid på kanten?

Oilers dunderduo Leon Draisaitl och Connor McDavid kommer gissningsvis att ta plats i bådas topp tre. För mig finns det dock ett litet frågetecken kring hur man ska förhålla sig till Draisaitl. 

Leon Draisaitl är en naturlig center men förra året placerades han som en vänsterforward i den här kategorin för att han spelade så pass mycket med McDavid. I år tippar jag att han kommer att klassas som center, även om hans mest frekvente kedjekompis ånyo var nr 97.

Lite kontext till det.

Ifjol tillbringade Draisaitl 58 procent av sin 5v5-istid med McDavid. Övrig tid utgår vi från att han spelade center.

I år är den siffran 48 procent, så gissningsvis var han center strax över hälften av sin tid. Det här spelar mindre roll när det kommer till Hart-röstningen (särskilt då man betänker att hans poängproduktion var i det närmaste identisk med och utan McDavid) men borde det påverka hur man röstar här? Här handlar det ju trots allt om de bästa på just den här positionen och han har de facto bara tillbringat cirka halva vintern där.

Jag lutar åt att jag överanalyserar det här, men det är ändå en tanke värd att tänka.

David Pastrnak hittade målet den här säsongen. Foto: Bildbyrån

Högerforward – Hur mycket drivs David Pastrnak av sin omgivning?

Få spelare gör mer med mindre än vad Patrick Kane gör för Chicago, en spelare som levererade 84 poäng 70 matcher i ett ihåligt lagbygge vars livpuls var just Kane och deras målvaktsspel.

Nikita Kucherov spelar i en desto bättre omgivning, men han har visat vad han kan göra i en sådan miljö med enorma 128 poäng ifjol – och dessutom är det inget snack om att det är han som är motorn i Tampas offensiv.

Det lämnar oss med David Pastrnak, en spelare som tillsammans med Alexander Ovechkin vann målligan och som var delad trea i hela ligans poängliga med 95 (med Artemi Panarin, bakom bara McDavid och Draisaitl).

Klurigheten med Pastrnak är att vi inte riktigt vet till vilken grad han själv kan driva på en kedja, som dessa två ovannämnda spelare gör. Han flankerar ligans kanske bästa tvåvägsduo i Patrice Bergeron och Brad Marchand, och de driver alltid spelet åt rätt håll och har skickligheten som krävs för att skapa lägen när de väl är i rätt ände av rinken.

Nu, Pastrnak är så klart en fantastisk lirare och få spelare hade nått så bra totaler som han gjort i den kedjan, men givet att vi aldrig riktigt sett honom utan dem (de senaste tre åren har han tillbringat i runda slängar 80 procent av sin 5v5-istid med Marchand) så vet vi inte vad han är då – och om han kan vara en motor för ett lags offensiv på samma sätt som Kane och Kucherov.

Poäng- och måltotalerna talar till Pastrnaks fördel, men jag är inte säker på att det är givet att han förtjänar att vara före dessa två.

***

Okej artikel?! Värd en läsk – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.