Det var en lätt tragikomisk syn på pressläktaren i Löfbergs arena. Där satt en drömtrio i mörkblå kostymer och tvingades följa den tredje SM-semifinalen utan att kunna göra ett smack åt det som hände långt där nere på isen.
Den förste lagkaptenen Andreas Engqvist har varit borta sedan i september på grund av sina problem med tidigare hjärnskakningar.
Intill Engqvist satt även lagkapten nummer två, Jacob Josefson, efter den förvärrade axelskadan från måndags kväll då han fick utgå. Och frågan är om, och när, han kan spela mer i SM-semifinalen mot Färjestad.
Även den assisterande och nyligen axelopererade lagkaptenen Henrik Eriksson gjorde sina Djurgårdskamrater sällskap. Och de följde noggrant med i allt som skedde på isen.
Och vad fick de se?
Jo, ett klart bättre Djurgården från start jämfört med de två tidigare mötena med Färjestad då Djurgården varit helt under isen i minst halva matcherna. Men likväl räckte det till seger och 1-1 i matcher på Hovet.
Djurgården började bra och var bäst i den första perioden. Sjundebacken Bobbo Petersson, som vikarierar för skadade Tom Nilsson (och för juniorlandslagsbacken Tobias Björnfot som nu ska spela J18-VM med Småkronorna), gjorde det riktigt bra och hade en av Djurgårdens bästa chanser i den första perioden där Färjestad förlorade skotten med 11-4 (!).
Stockholmarna spelade ett kvickt passningsspel, snabba platsbyten och det var en totalhockey som jag inte tror laget har ägnat sig åt förut den här säsongen. Inte på det här sättet. Och inte med tajmingen med tanke på vilka spelare som fattades.
Färjestad dök – tack och lov – upp till spel i den andra perioden och kom in i händelserna tack vare ett powerplay.
Men det här var inte storstjärnornas kväll i Färjestad. De lyste med sin frånvaro.
Den ende i Färjestad som fick hål på suveräne Djurgårdsmålvakten Adam Reideborn var den defensive backen Ilari Melart.
Det var han som smög upp och sköt 1-0 på Linus Johanssons öppnande passning.
Fast 1-0 efter två perioder mot ett kraftigt decimerat Djurgården är på tok för lite för att räcka till seger.
Det visade Djurgården på Hovet, där 0-2 blev 5-2 och till sist 5-3-seger i måndags
Djurgårdens kollektivtrafik överallt på hela banan var som att se en tunnelbanevagn susa omkring 30 mil hemifrån. Kedja på kedja kuggade i varandra.
Linus Hultström, backen, var överallt på isen.
– Jag tycker att det är den bästa matchen från oss sett i tre perioder. Vi spelade jämnt. Vi är bra i alla perioder, säger Djurgårdens 1-1-skytt Axel Jonsson Fjällby.
Och efter hans kvittering, ja då tog Dick Axelsson över showen. I en väldigt disciplinerad, på gränsen till trist, tillställning var Axelsson den ende som var sur på riktigt. På allt och på alla.
– Jag blir bättre när det händer grejer. Att vara i hetluften. Men idag var jag väldigt lugn, hävdar han efter det 2-1-mål som nu ger Djurgården 2-1 i matcher inför ett utsålt Hovet på fredag.
Mot alla odds är Djurgården i 2-1-ledning mot seriesegrande Färjestad. Dicks omdiskuterade (säg de två orden tio gånger) segermål var frukten av en grym laginsats av ett sargat lag.
Färjestad är nu det lag av de två som har den största pressen på sig på fredag kväll.
Jag tror inte att någon blir förvånad om den ständigt snackande och trackande Dick Axelsson är i centrum då också.
Antingen som hjälte. Eller. Det andra.
Men i slutspelstider är det guld värt att ha en spelare som går sina egna vägar. Och framför allt.
Som avgör "de omöjligaste" av matcher.
