Annons

Annons



SHL-stjärnan lägger av – här är hans framtida hockeyplan


10 januari

Jimmie Ericsson har bestämt sig.

Idag berättar den 39-åriga Skellefteå-stjärnan att hans karriär som hockeyspelare är över.

– Jag hade inte hoppats att jag skulle behöva sluta på grund av en skada, utan på mina egna premisser, men jag har gjort allt i min makt för att ge det en chans, säger Ericsson till HockeyNews.se.


SHL presenteras av:

BAUHAUS bygger svensk ishockey 


Det var i rivalmötet med Luleå i SHL i februari förra året som olyckan var framme. Efter en sargduell med Luleåbacken Joonas Jalvanti fick Skellefteås lagkapten Jimmie Ericsson oturligt både hälsenan och vadmuskeln avskurna i närkampen.


– Det var en ruskig smäll att få, det som hände den 21 februari förra året. Det är inte så mycket man kan göra åt det, säger Ericsson, som har försökt rehabträna för att kunna göra ännu en comeback i Skellefteåtröjan, men skadan och kroppen säger stopp.


– Det är ju en jädra olyckshändelse. Vi jagade kvittering och jag fullföljde på allt för att få dem att sprätta puckar liksom. Det är en tackling där jag får upp Luleåspelaren i (plexi)glaset och när han landar sedan så landar han ner i min skridsko. Det är inte så stor risk att det händer, men det hände, och det kommer att hända fler gånger, men det kommer att vara ganska långt mellan gångerna.


Här tar Jimmie Ericssons framgångsrika hockeykarriär slut. Foto: Bildbyrån.


De senaste säsongerna har varit tuffa för Jimmie Ericsson, som fyller 40 år nästa månad. Men förra säsongen gjorde han 19 poäng (8 mål, 11 assist) på 42 matcher fram till skadan. Säsongen innan det kämpade han hela hösten för att kunna fortsätta karriären och han lyckades komma tillbaka och spelade på toppnivå i SM-slutspelet 2018.


LÄS MERDärför har Ericsson nobbat ett nytt kontrakt med Skellefteå: "Tagit risken"


Även om ena knäet protesterade högt.


– Jag trodde inte att jag skulle kunna spela det året, men jag gav det ändå en rejäl chans. Jag hade ruggiga problem med knäet och kom in sent, men det är så klart, att jag tycker att det var värt det, säger Ericsson.


Under de senaste månadernas kamp och slit för att kunna spela vidare har han upptäckt sporten padel, som han lirar med ”allt möjligt folk”, inklusive Skellefteås materialförvaltare Mikael Lundström och förre backen Fredrik Lindgren.


– Det är jäkligt roligt. Jag började med det i november, jag har inte vågat tidigare, men det är riktigt skoj. Det behöver inte bli jämna matcher, men det kan bli ganska bra spel om man är på en hyfsad nivå.


Du har haft tid att tänka på det liv som kommer efter din tid som hockeyspelare. Vad har du i kikaren?


– Jag är öppen för det mesta. Det finns mycket roligt utanför hockeyspelandet också, så man inte har haft chans att göra innan, så jag har inte kommit fram till något svar. Jag har inget jobb, helt enkelt. Och jag är inte säker på vad det blir heller.


Har du någon utbildning att luta dig emot?


– Jaaa. Jag har en industriutbildning som jag gick i Scanias privatskola när jag gick på hockeygymnasiet i Södertälje, men det var rätt länge sedan. Att jag skulle jobba med något sånt tror jag inte så mycket på.



Däremot är det ganska troligt att Jimmie Ericsson fortsätter inom hockeyn i någon roll.


Men inte som sportchef.


– Som sportchef är jag inte så intresserad. Det har jag sagt tidigare också. Den arbetssituation som det oftast är, med att man alltid ska vara anträffbar, det är få grejer som får mig stressad, men att ha missade samtal och en telefon som ringer hela tiden och som måste vara på, det tycker jag är jobbigt.


– Men hockeytränare, absolut. Eller att jobba inom hockeyn, det är jag absolut inte främmande för.


Ericsson tänker ta kurser för att bli hockeycoach.


– Jag vet inte om det är officiellt? Jag skulle gå den första tränarutbildningen, men den fick jag ”gratis” utan att ha gått den på grund av att man har spelat på en viss nivå, om det är internationellt eller vad det är. Jag skulle anmäla mig till den, men de sa att den får du gratis. Det har jag tänkt att göra. Men det ett väldigt nyligen taget beslut att inte spela, så det blir vartefter.


En framtid som hockeycoach? Jimmie Ericsson tänker gå tränarkurser framöver. Foto: Bildbyrån.


Jimmie Ericsson har en glimrande hockeykarriär som spelare. 2012 och 2013 vann han SM-guld med Skellefteå AIK och våren 2013 blev han även världsmästare med Tre Kronor i Globen. 2015 vann han, under sin enda säsong i KHL, Gagarin Cup med SKA St Petersburg.


– De fyra gulden är så klart höjdpunkterna. Att avsluta säsongen som vinnare är en jäkligt skön känsla som man bär med sig hela sommaren.


Kan du ranka dem på något sätt?


– Alla är stora i sig, tycker jag. Guld ett i ”AIK” har jag väntat länge på att få vinna. Vi har torskat två finaler innan. Vi har VM-guld på hemmaplan. Sankt Petersburgs första KHL-guld och sedan att vi kunde vinna två år i rad gör att alla fyra är ganska unika.


Jimmie Ericsson har spelat långt över 500 SHL-matcher, 95 landskamper med Tre Kronor och förutom de fyra gulden har han ett OS-silver med Tre Kronor från Sotji 2014 då han stod öga mot öga med Pittsburghstjärnan Sidney Crosby vid första nedsläpp i OS-finalen.


– Det gjorde jag, men då vann vi inte, säger Ericsson som hellre talar tyst om de där silvren från förlorade finaler.


Men han har inte så mycket som han ångrar från sin spelarkarriär.


– Ähhh, nej inte som jag kan komma på så här. Det är det inte. Jag kan ångra att vi inte gjorde kanske på ett lite annorlunda sätt när vi tog oss an finalen mot Brynäs (2012). Jag tycker vi kunde göra andra saker för att vinna den matchserien.


Som vad?


– Vissa taktiska grejer som jag tycker att vi kunde ha gjort bättre.


Det var mycket Jakob Silfverberg mot er?


– Ja, precis… Lite för mycket.


Någonting som du har varit riktigt missnöjd med i Skellefteå?


– (Tänker) Nej, inga stora grejer som jag har varit missnöjd med. Det är det inte. Det är alltid smågrejer. En del spelare som har fått lämna, som kanske inte jag tyckte skulle lämna. Nu vet jag kanske inte alla turer kring dem, men det är smågrejer, men som blir tråkiga.


Vem är den starkaste ledaren du har haft?


– Jag tycker att min farbror (Gunnar) som har varit i styrelsen i många år, och som klev av för kanske fyra år sedan, är en person som får alla att må bra och inte dra åt fel håll. Sedan har vi haft många andra duktiga ledare. Men jag tycker att han sticker ut, säger Jimmie Ericsson och nämner även Skellefteåtrion Mikael Engström, Pea Israelsson och Per Nordlund.


Det går heller inte att låta bli att nämna Skellefteås fans i samma andetag som Jimmie Ericsson.


Tack för showen, Jimmie! Och Skellefteåstjärnan själv passar på att tacka publiken nu när han tar farväl som spelare. Foto: Bildbyrån.


Det finns en särskild sorts energi och kraft där.


– Jag har sagt det tidigare, att jag har arbetat in en relation mellan mig, den här stan och våra fans där vi vet var vi har varandra hela tiden och där jag känner att de litar och tror på mig till 110 procent. Det har varit en enormt skön känsla och gör att man har kunnat plocka fram extra procent när matcher och serier och slutspel har stått och vägt.


Det har man uppfattat utifrån också!


– Ja, det tycker jag också att man kan se. Det är en sjukt skön känsla, en ostoppbar känsla. Även om man tror på sig själv är det ju jäkligt skönt när en hel drös till tror extremt mycket på en själv.


Tror du att du kommer att få uppleva det någon mer gång, kanske som tränare i Skellefteå?


– Nej, jag tror att den grejen, när man lite grann sitter och väntar på att jag ska prestera för att få laget att vinna matchen, eller prestera högre, den grejen tror jag är svår att uppnå igen, med nånting.


Man kan påverka mer som spelare?


– Ja, det kan man ju. Man kan påverka mycket som tränare, absolut, men du måste ha någon som utför det. Och det är svårt att påtvinga någon, eller säga åt någon att göra såna grejer. Man kan alltid ta tag i det själv, men man är inte helt säker när man ska försöka få någon annan att göra det, säger Skellefteås nummer 21.


Annons

Annons

Annons